pureroulette

När Trez blev mördad , lovade jag mig själv att tacka för varje ny dag jag får. Varje morgon när jag gick upp tackade jag för att jag fick vakna och leva en dag till. Detta gjorde jag i några veckor, men efter som tiden gick glömde jag bort det. Återigen tar man livet förgivet. Då och då kommer jag på mig själv att jag glömt det och tackar för dagen. Jag har aldrig varit rädd för döden och har aldrig riktigt sett döden som jag tror många andra gör. Eftersom jag nästan hela mitt liv har varit omringad av död. Min pappa, syster, mormor, farmor,styv farmor, kusin, morbror, barndomskompis , säkert över 20 på jobbet. Jag har nästan aldrig tagit döden som ett slutgiltigt avsked. Men idag blev jag påmind igen om att döden kommer, och att inte ta livet förgivet. En väns pappa gick bort, och även om jag aldrig träffat hans pappa så började jag gråta. Jag vet hur det känns att förlora någon som är viktig för en, och som ännu inte gjort sitt i mitt liv. Jag tänker på dig & beklagar! Se bara till att bearbeta sorgen, för det har nog inte jag gjort än..